Lite som varit

Efter Malmö, 18 nov

Malmö, Malmö. Med torgen, husen, alla fasader. Vackra, vackra fasader att promenera runt med min fina. Buss hem genom nattsvarta kvällssverige. Kanske Småland nu. Eller fortfarande Skåne? En Mp3 med hörlurar som glappar. Barndomsmusik i öronen.

Jag kände i början av veckan att vintern kanske är välkommen i alla fall. Sommaren som jag längtat sönder sprack ju. Jag håller mig flytande. Jag levde massor i helgen och fötterna som bara gick och gick bland samtalen. Det var så bra. Det var så skönt. Vintern är bra. Jag tycker om den. Jag kan leva med mörkret.

Vi badade i havet igår emellan bastubaden i Lugnet. Kändes galet och fint. Och tänk nu har jag en till i mitt liv som verkligen räknas. Jag är så glad att jag valde att åka.

---------------

Efter Sthlm, 25 nov

Om jag skulle springa en sväng på måndag? Djupandas vintern. Inte-så-långt-spring. Kortspring. Avrundningsyoga. Kanske får några minuters dagsljus, skymningsljus. Jag behöver sträckas ut. Behöver varmsvettas mig genom spring.

---

Det var som förra helgen. Finhelgen i Malmö som kom som ett plåster. En present. Men i alla fall. Som förra helgen. En middag, som en släktmiddag kan vara ibland. Där alla är mer intresserade av att prata än att lyssna (eller är det bara jag?). Jag har ofta varit en del av det. Jag vill inte det längre.

Jag åker mycket buss nu. Mycket hitochdit. Nästan för mycket och egentligen för kort stund. Jag får en helg härochdär. Ett par dagar. Långa resor. Ofta hade jag behövt stanna en vecka. Det blir så hattigt. Jag längtar efter att bara vara hemma. Att få längta bort. Längta till. Längta efter att få åka bort. Men jag hinner vara hemma. Den här sidan av julen är det fläng för mig. Det känns behövligt. Viktigt. Efter fys.teatern är det hemmaparkering. För ett tag. Innan storflytten.

Snart hemma nu. Buss genom ett nattsvart kvällssverige. Som vanligt när det är söndag. Förra vintern var det nästan ett liv som förstördes, en av mina som försvann men som är tillbaka nu. Jag har i alla fall inget bälte just nu, jag ska ju av om ett par mil. Så dumt.

Jag idéfilar på julklappsperfektion. Jag kommer ingenstans. Kanske man skulle sluta med julklappar. Eller gå över i nån slags kedja där man bara ger till en person. För att verkligen bli nöjd. Verkligen ge tid. Verkligen göra sitt bästa&speciellt bara för den personen. Eller så ska jag sänka mina krav. Igen.

Har börjat fundera på att klippa av mig håret. Eller kanske bara ena sidan. Dreads är fint men min hårbotten gillar inte det på nåt vis alls. Inte alls skönt heller. Kort är skönt. Kanske dags för det igen.

---------------

Jag vill vara den
som viskar
kärlekssånger
i mitt öra innan
jag somnar.

Den som ropar liv
i bröstet
på mig innan jag vaknar
innan jag saknar
innan jag slaknar.

Den som bäddar in
river upp
kippar
oberäkneligt studsande
i våta pölar.

Sölar ner
och runt inochut
rakt fram
tvärtemot.

Jag vill vara omfamnen
trygghetstryckaren
som tar in
som tar emot
lättar klot-
tunga år
från mina fötter.

---------------

Våren.

Om det hade varit Elvira
som skulle åka
hade hon slängt ner trosor&strumpor
för en vecka, en extra tröja och en liten kudde i en väska.
Hon hade lagt i ritblocket,
skrivsidorna, improboken, Gullivers Resor och ett tyskt lexikon
i behändig storlek.
Tryckt ner Världens minsta handduk,
en skön tandborste och på sin höjd en deodorant.
Hon hade vänt utochin
på plånboken,
insett att den redan var tom och
på nåder hade hon sen plockat ner
En Mammas Gitarr
(för att Elviras egen
inte är anpassad för vagabondlivet)
i ett fodral med fina märken.

Med musiken i öronen
hade hon dragit på sig dansskorna,
tagit väskan och gitarren
i var sin hand, sen hade hon
traskat ner längs gatan
i Saftssamhället.
Hon hade skrattat åt min oro och mitt vadhändersen.
Hon hade självklarhetslitat till detlösersig och
när hennes plånbok började kännas för tom hade hon
totalcharmat sig som gatumusikant. Elvira hade gått ut i världen,
ut ur inrutat planeringsliv,
ut från röda kedjehuskvarter.
Med brinnande ögon och skakande händer hade Elvira satt sig på bussen till Malmö
och startat med Berlin.

Varför händer alltid alla skojiga saker på samma gång? Fler val. Ändrade helgplaner igen? Slagsmål eller dans? Pengar, pengar. Men Peppe kommer ju. Han har en mjukare mentalitet än valda delar av sommarens profeter. Det är inte så mycket rysk A knife is a deadly weapon inte så mycket rusa över början. Det är början, det är fight, det är clown, det är lust. Han inspirerade. Sist iaf. Den här gången är jag inte sjuk heller. Och jag fick ju avbryta eldprovet. Fick inte hela dosen som jag skulle haft. Svullen och med andnöd. En andra chans? En nytändning? Ett harjaglusttest inför sommaren?

Men dansen. Och storstan. Och finflickornas nya hem.Vad är lust? Vad är jagbordepassapå? Senast måndag ska jag definitiva januari också. Känns inte självklart, men troligaste troligt. Känns inte helt lust. Men jag är inte i helt lust fas med nåt just nu. Prioritering. Snällhet. Inte strategi.
Jag gör det jag kan nu. För ekonomin. Hela hösten. Fram till jul. Känns bra. Jag är glad för det. Ska bara hitta förhållningssätt nu. För resten. Att vila i. Det ska vara kul. Det ska levas. Men kanske inte allt på den här sidan av vintern. Jag kanske måste spara vissa saker. Vissa pengar. Viss tid. Vissa resor och vissa äventyr. Viss utbildning. Viss utveckling och bejakande. Till ett senare nu. Jag vet inte. Jag behöver sömn. Det styr sig. Jag får se.

I väntan på perspektiv.

Jovisst, det finns massor av saker som jag skulle vilja åka tillbaka till, som jag vill se igen. Vackerplatser som jag levde på och ibland tröstflydde till. Andades. Det finns människor som det skulle vara kul att träffa igen. Skulle kunna vara. Men det är för tidigt. Nog för nära inpå. (Och dom viktiga träffar jag, kommer jag att träffa ändå.) Gammelsaker men mest Sistatiden-tiden som fortfarande känns infekterad. Sårskorpan är för tunn. Upptäckte det i Norrköping och det är säkert påtagligare på plats. Det är bättre att låta bli. I väntan på perspektiv. Dessutom åker jag hellre dit på våren. Någon vår. Sjön och bäcken känns för kalla nu. För hårda. Jag behöver inte det nu. Jag behöver helt andra saker. Helt andra platser. Helt andra minnen, att mer gladpåminnas om.
Jag har ju bestämt mig. Det ska vara lustbetonat nu. Inte borden och detblirsäkertbraävenomjagintekännerfördetjustnu utan sånt som leder framåt. Eller bara värmer lite mer. Inuti.

Helgen var fin. Jag gillar kyrkogårdspromenader. Även om jag inte kan laga allt som jag skulle vilja så hade vi det bra. Dansen och musiken fläckades lite av trötthetochsegsjukdom men det var ändå rätt att åka dit. Skumt att se honom skutta omkring som en tok och hetsgladdansmana publiken när han suttit där och seriösdiskpratat på husmöten. Men det var fint och jag blev glad.
Idag en bortglömd födelsedag. Typiskt mig och jag skäms. Mysfika och tillbakahittande, fast nytt. Vi finns allt kvar ändå och jag tycker väldigt mycket om dig, Märta. Vi kommer att dansa sönder golven igen.

Flykt som flykt

Malmö eller Värmland.
Flykt som flykt?
Flyflykt, utflykt, friflykt. Hm..
Jag ligger i en grågrop. Jag tänker inte ligga kvar.
Jag tänker inte ätas upp av dig genom mig.

Berlin. London. Dublin.

Fler spår har lagts till på dansskivan.

Och imorgon är jag frisk
imorgon dansar jag
hela natten.