Acklimatisering

5 februari 2008

(Spräng inte bort all hud, Elvira
Riv inte kroppens alla väggar
i din desperata längtan
efter att växa
utöver dina egna gränser.

Lämna ingen krater i bröstet, Elvira
där hjärtat slog snabbare
och snabbare för att hinna.
Där hjärtat slog över alla drömmar
slog ner dom till marken
för att hon försökte leva i
leva upp alla
i ett pulserat, punkterat
bristande blodomlopp.
Hetsa inte tiden, Elvira
Låt blodet rinna i sin egen takt.)

Släpp jakten, lämna andningen öppen. Forcera inte, släpp! Tålamod. Tillit! Lita till, på att allt faller på plats.

Jag skulle vilja kliva ner ifrån mitt huvud och landa i min kropp. Leva nuet genom huden, öppna hjärtat, öppna bröstet. Bara ta in tillvaron utan reflektion, utan mer värdering än ”Intressant!”. Bara för ett tag, för att se vart det kan ta mig. För att se om det kan få mig mer levande. Mer närvarande i det som händer nu. Jag vill inte missa något bara för att jag vandrar runt, går vilse & begrundar, föraktar, beundrar mina egna tankar, istället för att leva mitt liv.

Genom kroppen, Elvira. Det är igenom den som du mår bäst av att ta in livet. Öppna upp. Låt din tankar vila, låt det komma till dig.

----- --- -----

6 februari 2008

Jag skulle velat ha ett minne
jag kunde ta på
ha i min ficka eller bära på min hud
något som inte bleknar
som tankar som förändras med tiden
men ingenting
är beständigt.
Jag kunde ha stulit hans skor
men min doft skulle ha tagit över hans
alldeles för snart.

----- --- -----

7 februari 2008

Går fram och tillbaka i huset. Påbörjar tusen saker som jag inte avslutar. Gitarren i köket, den nya vackra som ska föda mig i Berlin. En startad sång lagd på is. Målarpapper i vardagsrummet. Bokstöds ABC, halvritat och inte färglagt. Ett Tack-porträtt som väntar på ett ansikte. En roman på-andra-sidan-hälften, men som jag inte kan uppbåda nåt intresse för. Ett bokmanus som vill tyckas till om, men framför allt bara läsas, i en välförsluten oöppnad mapp. Happy Yoga – 7 skäl till att släppa taget. Snälla låt mig släppa taget. Låt tankarna tystna, låt mig känna ro. Låt mig känna mening. Låt mig känna mig tillfreds. Låt mig slippa önskan, viljan att smälla upp ytterdörren och springa ut i mörkret, springa ut i skogen, i strumplästen ner i sjöarna medan jag skriker hjärtat ur bröstet. Skriker ut all jävla förvirring & begär efter annat, behov av mer. Behov av tystnad. Lugn. Ro. Medan kroppen pumpar svett och sväljer luft. Frisk klar luft som är lättare att andas.

Jag går fram och tillbaks i mitt hus. Påbörjar saker jag inte avslutar. Ingen ro. Snurrar, snurrar. Mensvärk som jag trodde var magsjuka. En kropp som inte vill något annat än att känna sig lättare. Som villvillvill fyllas med energin som ligger nånstans i periferin, svår att nå, svår att greppa. Jag vet att det här är mitt val. Välja vara offer för sig själv utan att veta, utan att förstå varför jag frivilligt gör ett så dumt val. För mycket tid att tänka. För mycket plats för grubbel. För lite lust att kämpa uppåt. Mitt val. Min tolkning. Det kanske är lättare än jag tror att vända.

Jag går fram och tillbaks. Stängda dörrar. Inget syre. Det känns som att jag kväver mig själv. Mitt val. Min tolkning. Om jag tror att det går, är det lättare att vända då?

----- --- -----

Vårdinge, mitt & slut

15 januari 2008, Tisdag

Ett Drömspel. Dramaten.

En öppen famn och fria skyar. Det här är min kropp. Jag äger den och tar den dit jag vill. Jag har den. Jag är den. Rör den. För den. Det finns inga hinder, bara tusen möjligheter på tusen vägar. Människan sköljer sina ögonglas med tårar för att se klarare. Det är inte synd om henne. Hon lever. Hon flyger. Hon finns till när hon vågar känna. Fyller sina bredder svallar över när hon är som lättast.

(Grantopparna, Elvira
Maskrosträden
dom är dina att klättra i
Bred ut dina vingar
du når dom.

Ser du molnen, Elvira
dom kan vara dina tofflor
om du tror att dom bär dig.)

----- --- -----

20 januari 2008, Söndag

Idag nakenbad i sjön med Sissela. Tufft. Skottkärra. Vårsolsfåglar och klar luft att andas.

Igår var det storm. Elvira skrek ikapp med träden som böjdes vrålandes i vinden. Hon gungade, flög, virvlade, flöt fram i blåsten.
Galen av skratt, kipprädsla i magen av luftströmmar. Genomströmmad.

Ikväll för mycket varm havremjölk med kanel. Illamående i magen.

----- --- -----

21 januari 2008

Vill förföra en man. Inträngd i ett hörn. Mellan skrynkliga lakan. Blygsamma inviter som inte förstås. Inget mer än tungor som leker och händer som vandrar runt och letar hud. Men han förstår inte. Jag är otydlig men försöker finnas i hans synfält. Ett lågstadiedisco. Trotsa handsvett och värkmage, fråga om han vill ha mig, ta mig, va med mig bara en liten stund. Se vad som händer. Om det känns. Värma hud. Bränna tungor till dans.

-----

Någon sa: Jaga inte livet, låt livet komma till dig.

Slappna av, släpp, sluta forcera. Ta in, ta emot. Låt allt komma till dig istället för att ta dig till allting.

Ska försöka öva på det. Imorgon.

----- --- -----

22 januari 2008, Tisdag

Illamående. Yrsel och ynklighet. Nästan inte alls upp ur sängen men i alla fall scenkanten nu och inte missa, vara med fast vid sidan av.

Hjärnspöken som smittat kroppen eller en kropp i ofas som dragit fram hjärnspökena? Ett gytter av tankar som behöver redas ut.

Tänk upp, upp, upp. Allting löser sig. Låt lösningarna komma till dig, jaga inte efter dom med blåslampa. Ta det lugnt, där du är. Gör så gott du kan, låt tiden ha sin gång. Var stilla i ditt inre, ta emot. Allting är ok. Du är ok.
(Dom är så vackra när dom rullar längs golvet. Som böljande sjögräs, mjuka och totalt inne i sig själva.)

----- --- -----

1 februari 2008, fredag

Sista dagen. Sista kvällen på den här kursen. Det har varit blandat. Jag har varit hög. Låg. I och utanför mig själv. Jag har raggat in mig hos en man. Finaste närhet, men en flirt som rann ut i hallen.
Behöver Svepas med nu, svepa med. En stabil punkt, kanske en någon, som ändå rör mig, rör oss framåt.

Det ligger en vackerkatt och spinner som besatt i sängen till höger om mig. Rött täcke med kinesiskt sidenmönster i ett lugnt och vänligt hus där alla mjukruffiga ytor tar emot. Vad tar emot mig när jag kommer hem till mitt röda kedjehus? Världar som krockar. Jag vill ha ett sammanhang att vara självklar i, att växa i.

Smällar, smällar, vågar du falla fritt? Vågar du vara sämre än ditt bästa, sämre än bra?
Släppa taget, inte vara duktig.
Vad händer om jag inte längre försöker vara bra?

Berlin. Vad ska jag göra där? Gatumusikant? För att jag har bestämt att jag ska dit, för att jag har bestämt att jag ska? Jag vill dansa, sjunga, spela teater, måla och må bra, Jag vill växa utan att behöva knäckas innan, Jag vill klara mig själv. Jag vill hitta en riktning, komma på vad jag vill och vart jag ska. Motivering. Vilja. Kraft och gladenergi. Jag vill vidga mina vyer, få nya perspektiv, men jag vill inte gå sönder längs vägen.

Jag vill inte ha begränsningar.
(Alla har väl begränsningar? Hur hanterar man det?)

----- --- -----

2 februari 2008

Snöstorm. Ett övergivet kök. Hus med stängda dörrar. Utan öppna rum. En bastu på värmning. Pendlar utan uppehåll mellan för hungrig och för mätt.

Hem imorgon och det skriker i mig, panikfamlar efter plan och struktur. Vilja vilja.

Vad jag vill med våren: Dansa, spela teater, träna, svettas, spela musik, våga släppa ut släppa fram hela mig. Sluta sträva efter att vara bra, duktig. Unik. Våga vara dålig. Våga vara ful. Dum och ointelligent. Våga vara fel. Inte ens reflektera över dom värderingarna. Bara vara. Släppa. Ta in, ta emot. Sluta hetsjakten på livet, insikt och mognad. Låta livet komma till mig. Få klarheterna framför ögonen.

Öppna ögon. Öppna händer. Öppen kropp. Utan begrepp som bra och dålig. Se utan värdering. Vara utan reflektion.

----- --- -----

3 februari 2008

Hemresedag. Jag sov inte ensam inatt. Jag sov inte så mycket överhuvudtaget. Vacker, vacker man. Sista natten kan man satsa allt. Falla fritt, famla, famna in, ge tunga, ta emot. Lämnar honom, det här huset, den här platsen men tar med mig hans andhämtning i mitt öra. Tiden rinner mellan mina fingrar och då är jag modig och hungrig och tar det jag vill ha. Får&ger tillbaks. Tack för underbar natt. Närhetsboost in i ryggmärgen. Finaste skönavslut på trassel, balansgångsflirt som jag trodde fegklipptes i hallen häromdagen. Det är bra att fråga. Det är bra att visa vad man vill ha. Tack för att jag fick ha din hud under mina händer. Du är väldigt fin.

----- --- -----

Vårdinge, första veckan

9 januari 2008, Onsdag

Vårdinge, dag 2.

Jag är tillbaka men känner mig mest liten och skör. Har sjuk träningsvärk i vaderna. Som kramp. Men allt går över. Jag ska bara ge mig in i det, för jag är stark och klarar mycket som Tove så fint smslyfte mig. Den här fasen ska bara överlevas. Jag ska inte dra mig undan så mycket. Det löser inget just nu. Bara vara. Låta den här känslan av litenhet komma och gå. Fylla tomheten, gå ut från ensamheten. Jag tar mig igenom och allt känns lättare. Jag vill vara här egentligen. Men det är ok att gråta ut lite just nu. Det blir bättre. För jag är stark och klarar mycket.

-----

10 januari 2008, Torsdag – Dag 3

Idag började jag andas igen. Haha, efter en natt! Bättre sömn, en bättre dag blev det också. Trots vader som nästan dödar mig.

Idag har jag legat på golvet, på mage och blivit gungad på, rullad runt, över. Total avslappning. Total överlämning till någon annan. Kontaktimpro med slutna ögon och jag kunde ha varit där för alltid. Jag kände att jag klarar vad som helst. Total trygghet. Bara överlämna mig själv till någon annan och sakta, sakta börja följa medvetet, använda muskler för mer följsamhet. Sakta, sakta börja ta egna initiativ. Jag flöt och jag svävade, med hela min tyngd och ibland ingen tyngd alls. Sen upp på fötter. Öppna ögon. Mer vetskap om vad jag gjorde och genast lite svårare. Inte tänka! Bara känna, följa, ge och ta. Isär, ihop. Dynamiskt tempo. Hela tiden känna in. Sen byte till andra partners. Nya möten. Nya sätt att mötas, att dansa. Ibland svårare, mindre flyt, ibland mer flyt och lättare, mer samspel. Det var häftigt. Helupplevelse och jag blev väldigt glad. Börjar nog förstå vad kontaktimpro kan innebära. Hur skönt det känns när man är två som synkar. Tack!

Jag har gjort två kullebyttor över axeln idag. Framåt. Jag är modig. Jag går framåt. Har fallit raklång från ett högt steg på stegen. Har sjungit med röst som bär. Stark och svag med fullt stöd. Fullt ljud. Jag fylldes. Tack för en fin dag.
Jag kan. Jag vill. Jag måste! (för min, bara för min alldeles egna skull.)


-----


12 januari 2008

Stockholm. Helg efter hårdvecka. Träningsvärk som krampar i vaderna. Det börjar släppa nu. Pendlingarna. Upp&ner. Famlandet efter hållpunkterna, struktur eller ännu hellre bara släppa allt. Släppa allt. Upplösas. Lösas upp. Frigöras.

Det kryper i mig nu. Har sovit ut, men kanske översovit. Det är så mycket som vill i mig nu, som spänner under huden och blir lite för mycket. Lite mycket klagältande, negfokus som slipper ut genom läpparna och jag klandrar mig själv, tycker att det är dåligt att jag gör det. Neråtspiral. Bryt. Upp.

Det var så fint igår hos Karin och jag är så glad för att jag är med mina fina och jag är så glad för träningen, hårdslitet, utmaningen. Men samtidigt känner jag mig kvävd. Frustrerad. Jag vill bara skrika och gråta ut allt. Dyka in i någon vansinnessång, kraftkula hjärtat ur bröstet. Hysteriskratta eller slunga ut rastlösheten, stressen, frustrationen, tröttheten i klezmerdans, balkanröj, livemusik som vibrerar i blodet. Jag behöver släppa ut mig. Falla fritt i nånting. Ut hårt som fan, ta sats och tömma mig, men ändå landa mjukt. En vind som rensar, skrapar rent utan att lämna sår i huden eller tomhet i bröstet.

Det spretar nu. Rycker. Stresskänner att jag behöver samla mig i en riktning för att inte falla sönder. Orolighetsvarnar om att inte låta mig rasa. Skulle det vara så farligt?

Mycket i rullning. Lärakänna socialiseringskrav och jag backar. Lite mer utrymme. Men inte för att bli ensamensam. Jag vet inte alls nu. Om nånting. Kanske bara vila i det. Låta tiden ta hand, bara låta allt få ha sin gång. Det finns tid. Det är lugnt. Jag kommer att få mina klarheter framlagda, dagarna&nätterna tar mig dit utan att jag behöver hårdstyra det till mig. Vila i vägen. Välja bort, vänta ut och framlita allt in i bröstet, ner i magen. Det är det allt handlar om, som vanligt. Kärlek, tilltro, tålamod, mer bortval, snällvara mig själv tillåtande för att andningen ska få ta de vägar den behöver för att kunna, vilja landa in i mig själv.

(Jag längtar efter spelningarna
varmstunderna
då jag dansflirtar mig själv tillbaka
in i hjärtat)