Lite som varit

Efter Malmö, 18 nov

Malmö, Malmö. Med torgen, husen, alla fasader. Vackra, vackra fasader att promenera runt med min fina. Buss hem genom nattsvarta kvällssverige. Kanske Småland nu. Eller fortfarande Skåne? En Mp3 med hörlurar som glappar. Barndomsmusik i öronen.

Jag kände i början av veckan att vintern kanske är välkommen i alla fall. Sommaren som jag längtat sönder sprack ju. Jag håller mig flytande. Jag levde massor i helgen och fötterna som bara gick och gick bland samtalen. Det var så bra. Det var så skönt. Vintern är bra. Jag tycker om den. Jag kan leva med mörkret.

Vi badade i havet igår emellan bastubaden i Lugnet. Kändes galet och fint. Och tänk nu har jag en till i mitt liv som verkligen räknas. Jag är så glad att jag valde att åka.

---------------

Efter Sthlm, 25 nov

Om jag skulle springa en sväng på måndag? Djupandas vintern. Inte-så-långt-spring. Kortspring. Avrundningsyoga. Kanske får några minuters dagsljus, skymningsljus. Jag behöver sträckas ut. Behöver varmsvettas mig genom spring.

---

Det var som förra helgen. Finhelgen i Malmö som kom som ett plåster. En present. Men i alla fall. Som förra helgen. En middag, som en släktmiddag kan vara ibland. Där alla är mer intresserade av att prata än att lyssna (eller är det bara jag?). Jag har ofta varit en del av det. Jag vill inte det längre.

Jag åker mycket buss nu. Mycket hitochdit. Nästan för mycket och egentligen för kort stund. Jag får en helg härochdär. Ett par dagar. Långa resor. Ofta hade jag behövt stanna en vecka. Det blir så hattigt. Jag längtar efter att bara vara hemma. Att få längta bort. Längta till. Längta efter att få åka bort. Men jag hinner vara hemma. Den här sidan av julen är det fläng för mig. Det känns behövligt. Viktigt. Efter fys.teatern är det hemmaparkering. För ett tag. Innan storflytten.

Snart hemma nu. Buss genom ett nattsvart kvällssverige. Som vanligt när det är söndag. Förra vintern var det nästan ett liv som förstördes, en av mina som försvann men som är tillbaka nu. Jag har i alla fall inget bälte just nu, jag ska ju av om ett par mil. Så dumt.

Jag idéfilar på julklappsperfektion. Jag kommer ingenstans. Kanske man skulle sluta med julklappar. Eller gå över i nån slags kedja där man bara ger till en person. För att verkligen bli nöjd. Verkligen ge tid. Verkligen göra sitt bästa&speciellt bara för den personen. Eller så ska jag sänka mina krav. Igen.

Har börjat fundera på att klippa av mig håret. Eller kanske bara ena sidan. Dreads är fint men min hårbotten gillar inte det på nåt vis alls. Inte alls skönt heller. Kort är skönt. Kanske dags för det igen.

---------------

Jag vill vara den
som viskar
kärlekssånger
i mitt öra innan
jag somnar.

Den som ropar liv
i bröstet
på mig innan jag vaknar
innan jag saknar
innan jag slaknar.

Den som bäddar in
river upp
kippar
oberäkneligt studsande
i våta pölar.

Sölar ner
och runt inochut
rakt fram
tvärtemot.

Jag vill vara omfamnen
trygghetstryckaren
som tar in
som tar emot
lättar klot-
tunga år
från mina fötter.

---------------