Våren.

Om det hade varit Elvira
som skulle åka
hade hon slängt ner trosor&strumpor
för en vecka, en extra tröja och en liten kudde i en väska.
Hon hade lagt i ritblocket,
skrivsidorna, improboken, Gullivers Resor och ett tyskt lexikon
i behändig storlek.
Tryckt ner Världens minsta handduk,
en skön tandborste och på sin höjd en deodorant.
Hon hade vänt utochin
på plånboken,
insett att den redan var tom och
på nåder hade hon sen plockat ner
En Mammas Gitarr
(för att Elviras egen
inte är anpassad för vagabondlivet)
i ett fodral med fina märken.

Med musiken i öronen
hade hon dragit på sig dansskorna,
tagit väskan och gitarren
i var sin hand, sen hade hon
traskat ner längs gatan
i Saftssamhället.
Hon hade skrattat åt min oro och mitt vadhändersen.
Hon hade självklarhetslitat till detlösersig och
när hennes plånbok började kännas för tom hade hon
totalcharmat sig som gatumusikant. Elvira hade gått ut i världen,
ut ur inrutat planeringsliv,
ut från röda kedjehuskvarter.
Med brinnande ögon och skakande händer hade Elvira satt sig på bussen till Malmö
och startat med Berlin.