Elviras dagbok

Häromdagen såg jag en groda på vägen. Det hade regnet massor och den bara låg där. Stor blöt och grön. Liksom kippandes. Jag har en vän som är rädd för grodor. Hon tycker att dom är studsiga och oberäkneliga. Jag tycker om dom. Grodor är bra djur. Behändig storlek och så där mystiskt mysiga på något vis. Jag la den i min ficka. Min ficka är stor. Det ryms massor i den. Som ett öppet hav. Eller en himmel. Eller en skog som sträcker sig hela vägen från ena änden till den andra. Jag har fullt av saker i min ficka. Det här har jag:

1. Ett rött pennskrin med clownnäsor på

2. En stilig stormhatt

3. En sydväst

4. Tre grankottar

5. En hemlig sten

6. Två kolapapper

7. En repstump

8. Ett gammalt munspel

9. Fyra gitarrsträngar

10. och en groda!

Jag tänkte att ligger den kvar på vägen så kommer det en bil och kör över den. Då skulle den säkert bli ledsen. Den skulle säkert bli så ledsen och platt att den inte ens kunde kippa längre. Jag tänkte att den var säkrare i min ficka. Den skulle kunna fylla stormhatten med vatten och segla runt i mitt pennskrin med kolapappret som segel. Om den skulle få tråkigt menar jag. Men varför skulle den få tråkigt? Den skulle ju sitta i Elviras ficka, den bästa fickan i världen.

Jag brukar dansa. I hemlighet. Naken ute på fälten. Under solrosorna. Jag sjunger högt. Så högt det bara går. Så att alla ska höra. Så att alla ska vakna. Så ingen kan låta bli att lyssna. Jag snurrar runt, runt, tills allt är uppochner och jag faller raklång ner på rygg och skrattar tills molnen slutar virvla runt uppe på himlen. På nätterna bygger jag lövhyddor som jag sover i när dagarna blir för långa. Jag brukar bada i en liten vik. En bortglömd liten vik i en stor djup sjö. Jag ska ta med Grodan dit. Den kan bo vid strandkanten och vi kan bada där tillsammans till våren. Nu är det vinter och jag stickar raggsockor som går ända upp till låren. Jag har redan gjort en mössa som är så lång att jag kan vira den tre varv runt halsen. Den är fin. Och kliar bara lite skönt. Jag sitter i mitt fönster och dricker kaffe med varm mjölk och massor av kanel. Det är frost ute. Men inte tillräckligt tjock för att göra frostänglar. Grodan har flyttat ut ur min ficka. Den bor i en grön pepparkaksburk nu, bland mull och löv och smulor från förra året. Jag har målat ett stort porträtt av Grodan när den seglar runt i pennskrinet i stormhatten i badkaret. Det är fint. Det hänger ovanför köksbordet. Jag ska visa det för alla jag känner när dom kommer hit och dricker glögg i vinter. Dom kommer att bli imponerade och Grodan kommer gilla all uppmärksamhet. Jag håller på att lära den att cykla. På en tenncykel med rött styre. Det går ganska bra. Jag tror att Grodan är en naturlig cykelbegåvning, den har bara aldrig fått chansen att prova förut. Jag tycker att det är bra att jag kom på idén med att lära den cykla. Nu när den inte hade nåt att göra längre. Förut studerade den grekiska. Homeros Iliaden. Jag kan inte grekiska men jag tror att Grodan kan tala det flytande nu. Den säger inte så mycket och jag förstår ju ändå inte grekiska men jag känner det ändå på mig på nåt vis. Hur som helst så tyckte den om Iliaden och när den var färdigläst blev Grodan lite nedstämd. Tills jag kom på cykelidén. Nu är Grodan glad igen. Men vi längtar till våren.

De praktiska facken.

Det är så lätt så lätt att lägga dem där. Människorna. De små flockdjuren. De placerbara. Kvinnorna. Männen. Barnen. Gamlingarna. Moderaterna. Kommunisterna. Hororna. Torskarna. Överklassen. Polisen. Domarna. Bagarna. Invandrarna. Punkarna. De Ytliga. De Djupa. De Svåra och De Korkade och alla andra frivilliga och ofrivilliga samhällsgrupperingar. Vi lägger dem där tycker jag. På plats. I små fack. Med prydliga etiketter. Etiketter där alla egenskaper är noggrant uppradade. Alla förutsättningar, alla förmågor kartlagda. Vi värnar om våra Stereotyper. Generaliseringar. Antaganden. Etiketter. Stämplar. Sanningar. Låt dem förbli orörda!

Jag blir så trött. De finns där hela tiden, vanemässigt. Facken. Smidigt och enkelt. Slentrian. Strukturerat och lättöverskådligt men ack så fel. Att bemöta folk utifrån antaganden, utifrån fördomar. Utifrån förakt, hat och rädsla. Det är fel. Jag trodde att det var en självklarhet. Vad hände med medmänskligheten? Vad hände med vanligt sunt förnuft? Vad hände med rättvisan?

Var finns det plats för individen. För den människan som inte stämmer överens med den bild vi vill skapa av henne. Hennes sanning, var får den plats, när vi vill gjuta in henne i vår människokarta av betong? Mångfalden och mänskligheten, var inte den på riktigt?

Det klart att den var. Glöm inte. Se den, Var den, Lev den.

Läste söndagens DN. Om Ebba von Sydow och de äckliga strukturerna, formarna som människorna pressas in i. Lägger sig i, lurade av sig själva eller av andra. Tvingas ner i av den värld som skapat dem. En kall och cynisk värld, där kärlek och varma individer inte får plats. Död åt den världen. Död åt facken.
Bana väg för individen.
Lite mer kärlek till varandra tack.

Storebror ser dig

DN 7 okt 2007

Så var det bara jag igen

Helgen var så fin. Tack, KB för att vi fick komma! Jag tycker så mycket, så mycket om mina flickor. Mina. Mina fina. Tänk vad den växer ändå, extra familjen. Dom självvalda. Dom man behåller. Det blir så varmt och ombonat. Ok, det är en bit bort men det gör inget för det känns så rätt&bra&hemma när det väl blir.

Det blev mycket diskuterat på hem och ditvägen. Lång biltur. Blixtar från ingenstans och så fortkörningsböter. Antagligen. Så onödigt. Tur att jag har inkomst på gång. Det störde, det var onödigt men det förstörde inget. Det är så trevligt med engagerande bilsamtal. Eller att bara åka ihop på vägen. Man hinner gå igenom så mycket. Särskilt i mörkret. När bilen blir en bubbla, när bara viet finns. I all fall när det är ett så bra vi. Vi tog oss igenom kommunismen, utopier, mellanvägar och förhållningssätt. Cubaresor, avköning&relationer, normer, västerlandsskuld, kaffe och choklad. Kollektiv. Ganska tunga saker men otungt. Jag vill bo i ett hus på landet med mina vänner. Det vore så fint. På landet men nära till stan eller en konstnärskulturell-aktivitetssamlingsplats. Samla dom där. Mina fina. Kanske till hösten. Många kansken till hösten. Men ett hus. Tillsammans. Oh, vad fint.

Jag eldade lite i lördags. Alla var så duktiga och jag ville inte först för jag ville inte duktighetsbevisa mig för någon, definitivt inte för mig själv. Jag vill aldrig mer känna att jag måste duktighetsbevisa mig. Lustkväva mig långsamt. Jag eldade lite i lördags för jag tänkte vafanskärpdig. Det var kul! Jag vill ha min stav.. Den ska komma på posten. Jag vill ha nån som lär mig lite mer. Ska kolla upp eldsjäl. Det kanske finns nån här i närheten där som vill hjälpa mig. Jag sprutade lite. Det kändes inte alls lika svårt som sist, men jag hade lite vin i mig, det var dumt. Egentligen. Övermodande genom vin ihop med eld. Ska nog inte göra det till en vana. Men i alla fall. Eld. Oh, vad jag tycker om eld. Ska skaffa olja. Ska göra en fackla och öva mig i trädgården. Smålysa upp hösten för mig själv i väntan på mer.

Vi kom hem rätt sent igår. Cissela åkte hem nyss. Känner mig lite ensam. Är så glad att hon spontanstannadeöver. Det är så många vägar som öppnar sig hela tiden. Det värmer. Ting. Det kanske vore nåt det. Och tänk om man fick vara med på invigningen i sommar. Bland eld&dans det vore helt fantastiskt. För några år sedan trodde jag inte att jag nånsin skulle få allt det här, den här världen öppnad för mig. Att det fanns en plats som jag kunde börja fylla imigsjälv på riktigt, Det är så häftigt. Jag är så glad för det. Tack.

Jag ska börja jobba imorrn. Äntligen en start på göramigsjälvständigochoberoendearbetet. Jag ska börja göra rätt för mig. Jag ska börja betala av mina skulder. Jag ska börja bidra till hushållet. Jag ska börja göra våren lite mer möjlig. Äntligen. Skönt.

Uppochner, nerochupp.

Okej. Jag har flyt! Tack, Jesus. Eller mamma, eller kanske jag. Uppochner, nerochupp. Men likväl. Detta måste ändå kallas flyt. Fint.

Kanelbullens dag idag. Jag har bakat sinnessjukt mycket veganbullar. Dom blev groteskt stora. Dom flesta ska åka på knytkalas imorgon och jag ska med. Resten av dom ska skickas till Växjö på en annan galej. Var ute och sprang idag igen. Kändes skönt. Hösten är vacker i år. Jag har kommit på varför jag tycker så mycket om hösten igen. Känns också fint.

Och igår hände det något fantastiskt i min lilla, lilla värld. Det finns så mycket som jag tror att jag inte kan. Eller har fått för mig att jag inte kan. Men igår förstår ni, då kom jag upp i brygga för första gången i mitt liv. TA DAA! Jag kom plötsligt på hur man gjorde och så gjorde jag det och jag blev så fantastiskt glad! Tack! Befäste mina bryggskills idag för att se att det inte var inbillning. Det var det inte. Sen slår jag mina kullerbyttor, som jag obegripligt (t.o.m. för mig) nog är livrädd för, lite då och då och försöker tycka att det är kul. Det är det inte, men jag fortsätter ändå. Det kommer fungera tillslut om jag bara håller på. Stod darrhänt på händer (ja, jag fick hjälp) mot toalettdörren när jag ändå var igång. Det var ännu mer obehagligt och kräver ännu mer övande. Men jag ska inte ge mig. Jag ska komma till den dagen då jag tycker att det är kul, då jag inte är rädd och kanske i bästa fall även behärskar det.

Väldigt blygsamt men ändå rent förskräckligt tufft kom det två låtar flygandes idag också. Jag tror att jag har kommit på mitt sätt där. Okej, att det låter som Säkert kopior rent melodiskt, men det spelar ingen roll. Det är en början och en början som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle komma till. Tänk va, uteochspringerier, gåuppibryggande, låtskriverier och kullbyttsförsök – och det är jag som gör det. Små steg för mänskligheten men erövringar utan dess like för Elviras Kajsa. Amen.

Såg världens finaste klipp på youtube igår. Jag erkänner härmed gladeligen att jag är en youtubenörd. Tänk om man kunde snubbla över ett sånt här kap nånstans och fick välsignelsen att falla för honom. Det kan ju omöjligt bli tråkigt med en man med dylika förmågor.

Två dagar, en bra en mindre bra

30 september 2007

Det finns så mycket att lägga tiden på. Så mycket man kan fylla med. Drömlistor. Jag ska skriva drömlistor så att jag inte tappar riktningen.
Nu är jag hemma. Prettobloggen dog efter ett samtal om den privata sfären. Men jag kanske låter den födas igen. Jag känner mig större än i somras. Tänk vad mycket som får plats på bara några månader. Så mycket sorg, svek och sjukdom. Så mycket mod, gladhet, vackra möten och nya vägar. Det har varit en fantastisk månad. Hösten reparerar det som skars sönder i sommar. Det finns hopp nu. Så sjukt mycket hopp. Tack, Kefas för alla nya perspektiv. Och tack mina vackra, vackra flickor för allt.

Listor. Jag tycker om listor. Dom kan rädda så mycket. Reda ut och påminna. Var ute och sprang igår. Jag tyckte inte om att springa för ett par månader sen, tyckte inte om kaffe då heller. Min mage tycker inte om mig idag. Men jag gav den vitpepparkorn. Vi kanske blir vänner igen.
Jag saknar borden. Det är sinnessjukt. Eller fint. Jag ska låna den stora salen nån dag. Rulla runt på golvet, för att kroppen ska minnas. Kanske hitta nåt att hoppa över. Jag ska skaffa olja också. Spruta vatten. Kanske elda lite.

Det ska bli jobb nu. Jobb för pengar. Jobb för mer valfrihet. Jobb för mer resor till mina saknade. Jobb för att samla möjligheter i fickan och kanske storresa i vår. Den där jag har pratat om så länge nu. Den där jag skulle bli vuxen på. Det är långt till våren. Men jag har skickat in ansökan för Januari nu. En till hållplats. Jag tycker om såna. Men sen ska jag ut. Kasta mig iväg bara för att se att det går. För att bevisa för mig själv. Det är dags för det nu. Sen får det bli hur stort eller smått det vill. Magplask eller fullträff. Jag lär mig.
------------
2 oktober 2007

Jag vill ju bara lyfta nu. Vara vild och vacker. Hitta flytet. Vila i mig själv. Jag vill hitta den där känslan av att vara rätt. Jag vill hitta den nu. Här precis här. Precis just idag när allt bara känns totalt jävla misslyckat. Energin. Vart tog den vägen? Det bara pyser och jag har huvudvärk. Alla möjligheter då? Alla tusen miljarder möjligheter? Ja, jo jag ser dom. Nästan. Jag kan ana dom. Men hindren då? Dom är större. Nästan lika stora som mina begränsningar. Inbillade? Ja säkert, men väldigt påtagliga.
Det finns så mycket som jag tvivlar på. På mig själv. På kärleken. Man får inte sluta tro på kärleken. Då kan man lika gärna lägga sig ner och dö. Allt är kärlek. Om det inte är rädsla och det är mycket som inte är rädsla. Fantastiskt mycket.
”Om du ser något fint, titta på det” eller hur var det du sa? Du är så klok ibland och ofta lika borttappad som jag.

Jag skrev en låt igår. Jag dissade den. Helt sjukt. Jag skrev en låt! En egen. Min första. Men, nej den var inte tillräckligt bra. Skärp dig för helvete. Sluta va så pretto. Sluta krossa dina egna drömmar innan dom ens hunnit anta form. Sluta var så hård. Släpp ut det som är ditt. Tyck om det, för det är ditt. Så kanske det blir lättare att släppa in det som är andras.

Det finns så mycket som den här kroppen längtar efter att göra, men som jag inte vågar. Eller är det tvärtom. Jag vet inte. Jag slog två kullerbyttor igår. Jag skiter i vad ni tycker. Det var fantastiskt modigt! Jag närmar mig. Egentligen. Små steg, men jag närmar mig. En dag ska jag hitta den där otåligheten och döda honom, bestämt och effektivt.

Bakåtsaknandet då. Efter det som har blivit bättre så här i efterhand. Efter det som faktiskt var så fint och bra eller fantastiskt redan då. Eller det där ömhetslängtandet. Med eller mot alla förvridna tankar av vad som egentligen hände i mig i våras. Tyckte jag verkligen så mycket om honom egentligen (apropå ingenting, död åt egentligen och analysens komplicerande av verkligheten!)? Jag vet inte. Men sak samma. Vad ska jag göra med allt detta?
Var kommer frustrationen ifrån? Allvarligt talat. Jag måste andas emellan. Det här är en så kallad paus. En paus med flyt. Jag har bostad, jag har mat. Jag är jävligt beroende, men jag har jobb på gång, jag har självständighet på gång. Var glad. Skaffa lite tilltro. Det kan inte vara konstant rus. Det kan inte vara konstant fantastsikt.

Jag vill fortfarande amputera analysdelen av min hjärna, koppla bort grubbelfunktionen eller begränsa dess utrymme.
Jag saknar mina vänner. Varför ska ni vara så långt bort? Varför är ni inte här hos mig eller jag hos er? Jag saknar någon som håller om mig. Tittar mig i ögonen och säger att det kommer ordna sig, du kommer att få ordning på dig själv och tillvaron, på ett sånt sätt att jag tror på det.