Det finns så mycket att lägga tiden på. Så mycket man kan fylla med. Drömlistor. Jag ska skriva drömlistor så att jag inte tappar riktningen.
Nu är jag hemma. Prettobloggen dog efter ett samtal om den privata sfären. Men jag kanske låter den födas igen. Jag känner mig större än i somras. Tänk vad mycket som får plats på bara några månader. Så mycket sorg, svek och sjukdom. Så mycket mod, gladhet, vackra möten och nya vägar. Det har varit en fantastisk månad. Hösten reparerar det som skars sönder i sommar. Det finns hopp nu. Så sjukt mycket hopp. Tack, Kefas för alla nya perspektiv. Och tack mina vackra, vackra flickor för allt.
Listor. Jag tycker om listor. Dom kan rädda så mycket. Reda ut och påminna. Var ute och sprang igår. Jag tyckte inte om att springa för ett par månader sen, tyckte inte om kaffe då heller. Min mage tycker inte om mig idag. Men jag gav den vitpepparkorn. Vi kanske blir vänner igen.
Jag saknar borden. Det är sinnessjukt. Eller fint. Jag ska låna den stora salen nån dag. Rulla runt på golvet, för att kroppen ska minnas. Kanske hitta nåt att hoppa över. Jag ska skaffa olja också. Spruta vatten. Kanske elda lite.
Det ska bli jobb nu. Jobb för pengar. Jobb för mer valfrihet. Jobb för mer resor till mina saknade. Jobb för att samla möjligheter i fickan och kanske storresa i vår. Den där jag har pratat om så länge nu. Den där jag skulle bli vuxen på. Det är långt till våren. Men jag har skickat in ansökan för Januari nu. En till hållplats. Jag tycker om såna. Men sen ska jag ut. Kasta mig iväg bara för att se att det går. För att bevisa för mig själv. Det är dags för det nu. Sen får det bli hur stort eller smått det vill. Magplask eller fullträff. Jag lär mig.
------------
2 oktober 2007
Jag vill ju bara lyfta nu. Vara vild och vacker. Hitta flytet. Vila i mig själv. Jag vill hitta den där känslan av att vara rätt. Jag vill hitta den nu. Här precis här. Precis just idag när allt bara känns totalt jävla misslyckat. Energin. Vart tog den vägen? Det bara pyser och jag har huvudvärk. Alla möjligheter då? Alla tusen miljarder möjligheter? Ja, jo jag ser dom. Nästan. Jag kan ana dom. Men hindren då? Dom är större. Nästan lika stora som mina begränsningar. Inbillade? Ja säkert, men väldigt påtagliga.Det finns så mycket som jag tvivlar på. På mig själv. På kärleken. Man får inte sluta tro på kärleken. Då kan man lika gärna lägga sig ner och dö. Allt är kärlek. Om det inte är rädsla och det är mycket som inte är rädsla. Fantastiskt mycket.
”Om du ser något fint, titta på det” eller hur var det du sa? Du är så klok ibland och ofta lika borttappad som jag.
Jag skrev en låt igår. Jag dissade den. Helt sjukt. Jag skrev en låt! En egen. Min första. Men, nej den var inte tillräckligt bra. Skärp dig för helvete. Sluta va så pretto. Sluta krossa dina egna drömmar innan dom ens hunnit anta form. Sluta var så hård. Släpp ut det som är ditt. Tyck om det, för det är ditt. Så kanske det blir lättare att släppa in det som är andras.
Det finns så mycket som den här kroppen längtar efter att göra, men som jag inte vågar. Eller är det tvärtom. Jag vet inte. Jag slog två kullerbyttor igår. Jag skiter i vad ni tycker. Det var fantastiskt modigt! Jag närmar mig. Egentligen. Små steg, men jag närmar mig. En dag ska jag hitta den där otåligheten och döda honom, bestämt och effektivt.
Bakåtsaknandet då. Efter det som har blivit bättre så här i efterhand. Efter det som faktiskt var så fint och bra eller fantastiskt redan då. Eller det där ömhetslängtandet. Med eller mot alla förvridna tankar av vad som egentligen hände i mig i våras. Tyckte jag verkligen så mycket om honom egentligen (apropå ingenting, död åt egentligen och analysens komplicerande av verkligheten!)? Jag vet inte. Men sak samma. Vad ska jag göra med allt detta?
Var kommer frustrationen ifrån? Allvarligt talat. Jag måste andas emellan. Det här är en så kallad paus. En paus med flyt. Jag har bostad, jag har mat. Jag är jävligt beroende, men jag har jobb på gång, jag har självständighet på gång. Var glad. Skaffa lite tilltro. Det kan inte vara konstant rus. Det kan inte vara konstant fantastsikt.
Jag vill fortfarande amputera analysdelen av min hjärna, koppla bort grubbelfunktionen eller begränsa dess utrymme.
Jag saknar mina vänner. Varför ska ni vara så långt bort? Varför är ni inte här hos mig eller jag hos er? Jag saknar någon som håller om mig. Tittar mig i ögonen och säger att det kommer ordna sig, du kommer att få ordning på dig själv och tillvaron, på ett sånt sätt att jag tror på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar