De praktiska facken.

Det är så lätt så lätt att lägga dem där. Människorna. De små flockdjuren. De placerbara. Kvinnorna. Männen. Barnen. Gamlingarna. Moderaterna. Kommunisterna. Hororna. Torskarna. Överklassen. Polisen. Domarna. Bagarna. Invandrarna. Punkarna. De Ytliga. De Djupa. De Svåra och De Korkade och alla andra frivilliga och ofrivilliga samhällsgrupperingar. Vi lägger dem där tycker jag. På plats. I små fack. Med prydliga etiketter. Etiketter där alla egenskaper är noggrant uppradade. Alla förutsättningar, alla förmågor kartlagda. Vi värnar om våra Stereotyper. Generaliseringar. Antaganden. Etiketter. Stämplar. Sanningar. Låt dem förbli orörda!

Jag blir så trött. De finns där hela tiden, vanemässigt. Facken. Smidigt och enkelt. Slentrian. Strukturerat och lättöverskådligt men ack så fel. Att bemöta folk utifrån antaganden, utifrån fördomar. Utifrån förakt, hat och rädsla. Det är fel. Jag trodde att det var en självklarhet. Vad hände med medmänskligheten? Vad hände med vanligt sunt förnuft? Vad hände med rättvisan?

Var finns det plats för individen. För den människan som inte stämmer överens med den bild vi vill skapa av henne. Hennes sanning, var får den plats, när vi vill gjuta in henne i vår människokarta av betong? Mångfalden och mänskligheten, var inte den på riktigt?

Det klart att den var. Glöm inte. Se den, Var den, Lev den.

Läste söndagens DN. Om Ebba von Sydow och de äckliga strukturerna, formarna som människorna pressas in i. Lägger sig i, lurade av sig själva eller av andra. Tvingas ner i av den värld som skapat dem. En kall och cynisk värld, där kärlek och varma individer inte får plats. Död åt den världen. Död åt facken.
Bana väg för individen.
Lite mer kärlek till varandra tack.