Elviras Strövtåg

Acklimatisering

2008-02-11T23:53:00.000+01:00

5 februari 2008

(Spräng inte bort all hud, Elvira
Riv inte kroppens alla väggar
i din desperata längtan
efter att växa
utöver dina egna gränser.

Lämna ingen krater i bröstet, Elvira
där hjärtat slog snabbare
och snabbare för att hinna.
Där hjärtat slog över alla drömmar
slog ner dom till marken
för att hon försökte leva i
leva upp alla
i ett pulserat, punkterat
bristande blodomlopp.
Hetsa inte tiden, Elvira
Låt blodet rinna i sin egen takt.)

Släpp jakten, lämna andningen öppen. Forcera inte, släpp! Tålamod. Tillit! Lita till, på att allt faller på plats.

Jag skulle vilja kliva ner ifrån mitt huvud och landa i min kropp. Leva nuet genom huden, öppna hjärtat, öppna bröstet. Bara ta in tillvaron utan reflektion, utan mer värdering än ”Intressant!”. Bara för ett tag, för att se vart det kan ta mig. För att se om det kan få mig mer levande. Mer närvarande i det som händer nu. Jag vill inte missa något bara för att jag vandrar runt, går vilse & begrundar, föraktar, beundrar mina egna tankar, istället för att leva mitt liv.

Genom kroppen, Elvira. Det är igenom den som du mår bäst av att ta in livet. Öppna upp. Låt din tankar vila, låt det komma till dig.

----- --- -----

6 februari 2008

Jag skulle velat ha ett minne
jag kunde ta på
ha i min ficka eller bära på min hud
något som inte bleknar
som tankar som förändras med tiden
men ingenting
är beständigt.
Jag kunde ha stulit hans skor
men min doft skulle ha tagit över hans
alldeles för snart.

----- --- -----

7 februari 2008

Går fram och tillbaka i huset. Påbörjar tusen saker som jag inte avslutar. Gitarren i köket, den nya vackra som ska föda mig i Berlin. En startad sång lagd på is. Målarpapper i vardagsrummet. Bokstöds ABC, halvritat och inte färglagt. Ett Tack-porträtt som väntar på ett ansikte. En roman på-andra-sidan-hälften, men som jag inte kan uppbåda nåt intresse för. Ett bokmanus som vill tyckas till om, men framför allt bara läsas, i en välförsluten oöppnad mapp. Happy Yoga – 7 skäl till att släppa taget. Snälla låt mig släppa taget. Låt tankarna tystna, låt mig känna ro. Låt mig känna mening. Låt mig känna mig tillfreds. Låt mig slippa önskan, viljan att smälla upp ytterdörren och springa ut i mörkret, springa ut i skogen, i strumplästen ner i sjöarna medan jag skriker hjärtat ur bröstet. Skriker ut all jävla förvirring & begär efter annat, behov av mer. Behov av tystnad. Lugn. Ro. Medan kroppen pumpar svett och sväljer luft. Frisk klar luft som är lättare att andas.

Jag går fram och tillbaks i mitt hus. Påbörjar saker jag inte avslutar. Ingen ro. Snurrar, snurrar. Mensvärk som jag trodde var magsjuka. En kropp som inte vill något annat än att känna sig lättare. Som villvillvill fyllas med energin som ligger nånstans i periferin, svår att nå, svår att greppa. Jag vet att det här är mitt val. Välja vara offer för sig själv utan att veta, utan att förstå varför jag frivilligt gör ett så dumt val. För mycket tid att tänka. För mycket plats för grubbel. För lite lust att kämpa uppåt. Mitt val. Min tolkning. Det kanske är lättare än jag tror att vända.

Jag går fram och tillbaks. Stängda dörrar. Inget syre. Det känns som att jag kväver mig själv. Mitt val. Min tolkning. Om jag tror att det går, är det lättare att vända då?

----- --- -----

Vårdinge, mitt & slut

2008-02-11T23:36:00.000+01:00

15 januari 2008, Tisdag

Ett Drömspel. Dramaten.

En öppen famn och fria skyar. Det här är min kropp. Jag äger den och tar den dit jag vill. Jag har den. Jag är den. Rör den. För den. Det finns inga hinder, bara tusen möjligheter på tusen vägar. Människan sköljer sina ögonglas med tårar för att se klarare. Det är inte synd om henne. Hon lever. Hon flyger. Hon finns till när hon vågar känna. Fyller sina bredder svallar över när hon är som lättast.

(Grantopparna, Elvira
Maskrosträden
dom är dina att klättra i
Bred ut dina vingar
du når dom.

Ser du molnen, Elvira
dom kan vara dina tofflor
om du tror att dom bär dig.)

----- --- -----

20 januari 2008, Söndag

Idag nakenbad i sjön med Sissela. Tufft. Skottkärra. Vårsolsfåglar och klar luft att andas.

Igår var det storm. Elvira skrek ikapp med träden som böjdes vrålandes i vinden. Hon gungade, flög, virvlade, flöt fram i blåsten.
Galen av skratt, kipprädsla i magen av luftströmmar. Genomströmmad.

Ikväll för mycket varm havremjölk med kanel. Illamående i magen.

----- --- -----

21 januari 2008

Vill förföra en man. Inträngd i ett hörn. Mellan skrynkliga lakan. Blygsamma inviter som inte förstås. Inget mer än tungor som leker och händer som vandrar runt och letar hud. Men han förstår inte. Jag är otydlig men försöker finnas i hans synfält. Ett lågstadiedisco. Trotsa handsvett och värkmage, fråga om han vill ha mig, ta mig, va med mig bara en liten stund. Se vad som händer. Om det känns. Värma hud. Bränna tungor till dans.

-----

Någon sa: Jaga inte livet, låt livet komma till dig.

Slappna av, släpp, sluta forcera. Ta in, ta emot. Låt allt komma till dig istället för att ta dig till allting.

Ska försöka öva på det. Imorgon.

----- --- -----

22 januari 2008, Tisdag

Illamående. Yrsel och ynklighet. Nästan inte alls upp ur sängen men i alla fall scenkanten nu och inte missa, vara med fast vid sidan av.

Hjärnspöken som smittat kroppen eller en kropp i ofas som dragit fram hjärnspökena? Ett gytter av tankar som behöver redas ut.

Tänk upp, upp, upp. Allting löser sig. Låt lösningarna komma till dig, jaga inte efter dom med blåslampa. Ta det lugnt, där du är. Gör så gott du kan, låt tiden ha sin gång. Var stilla i ditt inre, ta emot. Allting är ok. Du är ok.
(Dom är så vackra när dom rullar längs golvet. Som böljande sjögräs, mjuka och totalt inne i sig själva.)

----- --- -----

1 februari 2008, fredag

Sista dagen. Sista kvällen på den här kursen. Det har varit blandat. Jag har varit hög. Låg. I och utanför mig själv. Jag har raggat in mig hos en man. Finaste närhet, men en flirt som rann ut i hallen.
Behöver Svepas med nu, svepa med. En stabil punkt, kanske en någon, som ändå rör mig, rör oss framåt.

Det ligger en vackerkatt och spinner som besatt i sängen till höger om mig. Rött täcke med kinesiskt sidenmönster i ett lugnt och vänligt hus där alla mjukruffiga ytor tar emot. Vad tar emot mig när jag kommer hem till mitt röda kedjehus? Världar som krockar. Jag vill ha ett sammanhang att vara självklar i, att växa i.

Smällar, smällar, vågar du falla fritt? Vågar du vara sämre än ditt bästa, sämre än bra?
Släppa taget, inte vara duktig.
Vad händer om jag inte längre försöker vara bra?

Berlin. Vad ska jag göra där? Gatumusikant? För att jag har bestämt att jag ska dit, för att jag har bestämt att jag ska? Jag vill dansa, sjunga, spela teater, måla och må bra, Jag vill växa utan att behöva knäckas innan, Jag vill klara mig själv. Jag vill hitta en riktning, komma på vad jag vill och vart jag ska. Motivering. Vilja. Kraft och gladenergi. Jag vill vidga mina vyer, få nya perspektiv, men jag vill inte gå sönder längs vägen.

Jag vill inte ha begränsningar.
(Alla har väl begränsningar? Hur hanterar man det?)

----- --- -----

2 februari 2008

Snöstorm. Ett övergivet kök. Hus med stängda dörrar. Utan öppna rum. En bastu på värmning. Pendlar utan uppehåll mellan för hungrig och för mätt.

Hem imorgon och det skriker i mig, panikfamlar efter plan och struktur. Vilja vilja.

Vad jag vill med våren: Dansa, spela teater, träna, svettas, spela musik, våga släppa ut släppa fram hela mig. Sluta sträva efter att vara bra, duktig. Unik. Våga vara dålig. Våga vara ful. Dum och ointelligent. Våga vara fel. Inte ens reflektera över dom värderingarna. Bara vara. Släppa. Ta in, ta emot. Sluta hetsjakten på livet, insikt och mognad. Låta livet komma till mig. Få klarheterna framför ögonen.

Öppna ögon. Öppna händer. Öppen kropp. Utan begrepp som bra och dålig. Se utan värdering. Vara utan reflektion.

----- --- -----

3 februari 2008

Hemresedag. Jag sov inte ensam inatt. Jag sov inte så mycket överhuvudtaget. Vacker, vacker man. Sista natten kan man satsa allt. Falla fritt, famla, famna in, ge tunga, ta emot. Lämnar honom, det här huset, den här platsen men tar med mig hans andhämtning i mitt öra. Tiden rinner mellan mina fingrar och då är jag modig och hungrig och tar det jag vill ha. Får&ger tillbaks. Tack för underbar natt. Närhetsboost in i ryggmärgen. Finaste skönavslut på trassel, balansgångsflirt som jag trodde fegklipptes i hallen häromdagen. Det är bra att fråga. Det är bra att visa vad man vill ha. Tack för att jag fick ha din hud under mina händer. Du är väldigt fin.

----- --- -----

Vårdinge, första veckan

2008-02-10T01:49:00.000+01:00

9 januari 2008, Onsdag

Vårdinge, dag 2.

Jag är tillbaka men känner mig mest liten och skör. Har sjuk träningsvärk i vaderna. Som kramp. Men allt går över. Jag ska bara ge mig in i det, för jag är stark och klarar mycket som Tove så fint smslyfte mig. Den här fasen ska bara överlevas. Jag ska inte dra mig undan så mycket. Det löser inget just nu. Bara vara. Låta den här känslan av litenhet komma och gå. Fylla tomheten, gå ut från ensamheten. Jag tar mig igenom och allt känns lättare. Jag vill vara här egentligen. Men det är ok att gråta ut lite just nu. Det blir bättre. För jag är stark och klarar mycket.

-----

10 januari 2008, Torsdag – Dag 3

Idag började jag andas igen. Haha, efter en natt! Bättre sömn, en bättre dag blev det också. Trots vader som nästan dödar mig.

Idag har jag legat på golvet, på mage och blivit gungad på, rullad runt, över. Total avslappning. Total överlämning till någon annan. Kontaktimpro med slutna ögon och jag kunde ha varit där för alltid. Jag kände att jag klarar vad som helst. Total trygghet. Bara överlämna mig själv till någon annan och sakta, sakta börja följa medvetet, använda muskler för mer följsamhet. Sakta, sakta börja ta egna initiativ. Jag flöt och jag svävade, med hela min tyngd och ibland ingen tyngd alls. Sen upp på fötter. Öppna ögon. Mer vetskap om vad jag gjorde och genast lite svårare. Inte tänka! Bara känna, följa, ge och ta. Isär, ihop. Dynamiskt tempo. Hela tiden känna in. Sen byte till andra partners. Nya möten. Nya sätt att mötas, att dansa. Ibland svårare, mindre flyt, ibland mer flyt och lättare, mer samspel. Det var häftigt. Helupplevelse och jag blev väldigt glad. Börjar nog förstå vad kontaktimpro kan innebära. Hur skönt det känns när man är två som synkar. Tack!

Jag har gjort två kullebyttor över axeln idag. Framåt. Jag är modig. Jag går framåt. Har fallit raklång från ett högt steg på stegen. Har sjungit med röst som bär. Stark och svag med fullt stöd. Fullt ljud. Jag fylldes. Tack för en fin dag.
Jag kan. Jag vill. Jag måste! (för min, bara för min alldeles egna skull.)

-----

12 januari 2008

Stockholm. Helg efter hårdvecka. Träningsvärk som krampar i vaderna. Det börjar släppa nu. Pendlingarna. Upp&ner. Famlandet efter hållpunkterna, struktur eller ännu hellre bara släppa allt. Släppa allt. Upplösas. Lösas upp. Frigöras.

Det kryper i mig nu. Har sovit ut, men kanske översovit. Det är så mycket som vill i mig nu, som spänner under huden och blir lite för mycket. Lite mycket klagältande, negfokus som slipper ut genom läpparna och jag klandrar mig själv, tycker att det är dåligt att jag gör det. Neråtspiral. Bryt. Upp.

Det var så fint igår hos Karin och jag är så glad för att jag är med mina fina och jag är så glad för träningen, hårdslitet, utmaningen. Men samtidigt känner jag mig kvävd. Frustrerad. Jag vill bara skrika och gråta ut allt. Dyka in i någon vansinnessång, kraftkula hjärtat ur bröstet. Hysteriskratta eller slunga ut rastlösheten, stressen, frustrationen, tröttheten i klezmerdans, balkanröj, livemusik som vibrerar i blodet. Jag behöver släppa ut mig. Falla fritt i nånting. Ut hårt som fan, ta sats och tömma mig, men ändå landa mjukt. En vind som rensar, skrapar rent utan att lämna sår i huden eller tomhet i bröstet.

Det spretar nu. Rycker. Stresskänner att jag behöver samla mig i en riktning för att inte falla sönder. Orolighetsvarnar om att inte låta mig rasa. Skulle det vara så farligt?

Mycket i rullning. Lärakänna socialiseringskrav och jag backar. Lite mer utrymme. Men inte för att bli ensamensam. Jag vet inte alls nu. Om nånting. Kanske bara vila i det. Låta tiden ta hand, bara låta allt få ha sin gång. Det finns tid. Det är lugnt. Jag kommer att få mina klarheter framlagda, dagarna&nätterna tar mig dit utan att jag behöver hårdstyra det till mig. Vila i vägen. Välja bort, vänta ut och framlita allt in i bröstet, ner i magen. Det är det allt handlar om, som vanligt. Kärlek, tilltro, tålamod, mer bortval, snällvara mig själv tillåtande för att andningen ska få ta de vägar den behöver för att kunna, vilja landa in i mig själv.

(Jag längtar efter spelningarna
varmstunderna
då jag dansflirtar mig själv tillbaka
in i hjärtat)

En parentes(?)

2008-02-10T01:41:00.000+01:00

3 januari 2008, Torsdag

Snöänglarna i parken, Elvira
dom smälter till våren.
Viska inte så tyst Elvira
jag hör inte, jag river upp såren.
Ser du att jag tvivlar
har du slutat skrika?
Änglarna i snön Elvira
dom blir aldrig lika.

(En stor famn som visar meningen. Med vägen. Med tiden.)

2008-01-01T21:13:00.000+01:00

15/12 2007

Elvira bränner inga broar framförallt aldrig sina egna. Kråkstäder, tråkstäder brinner aldrig bra. Tänder inga hjärtan, bränner inga fötter till dans. Som glödande kol innanför huden. Känns aldrig. Känns alltid fel. För det var här hon växte upp. Det var här hon la sina minnen i grus, det var det här hon övergav för att aldrig komma tillbaks. Hon är tillbaks, känner gamla blickar använder ögon hon inte vill ha kvar. Ibland måste man falla genom gamla platser, gamla minnen utan fötter men aldrigaldrig ge sig innan man lärt sig gå igen.

Hon sparar orden i små askar och bär dom som halsband, pärlor spränger locken skriker ut över gatorna. Hon är här för att synas hon hörs över taken. Men det finns inget att bevisa. Stor i litenheten. Bräcklighetens villsyner blir så mycket mindre, suddiga konturer hon målar över när hon vet vem hon är.

-----

17/12 2007

Flashblacks, flashbacks som snurrar. Hela gymnasiet som flimrar förbi under en konsert. Meditationsövningar kanske, är det lönt att försöka minska bruset? Fantastisk konsert! Alla minnen. En sovhög längst bort i korridoren. Eller Bamsen fastknuten på axeln under en gitarrlektion. Komplicerade relationer. En vilsen i växlande storlekar. Inbrytning utbrytning.

Det kändes som en öronbedövande försoning. Det fanns också så mycket bra. Även dåligt, men så mycket bra. Och allt har format. Format jag som ibland vacklar – såklart! Men oj så mycket mindre än förut. Insikter och erfarenheter samlade i mina fickor. Lätta som bly och tunga som fjädrar. Jag är glad att jag har dom. Det hade inte varit jag annars och jag vill se vart det kan ta mig.

Tiden är magisk, men jag är inte så dum jag heller. Det blir vad det blir. Det räcker och blir mer än nog.

-----

1/1 2008

Nytt år. Förra blev toppat till toppen igår. Finns inte så mycket att säga. Jag var så otroligt glad, det snöade, musiken hoppade i fötterna, Örkelljunga har en egen golfbana men inga kor, maten räckte, vinet flödade – men framförallt – Ni Kom! Ni tog er pengar, ni tog er tid, ni tog er möjlighet och lust och så var ni här! Känns som årets present. Nästan precis alla av mina vackraste hade jag omkring mig. Tack för att ni kom (pessimisten blev så överraskningsglad att ni faktiskt dök upp att hon har svårt att förstå hur det gick till), tack för att ni finns, tack för all djupmening ni sköljer över mig, stadigmarken, alla påminnanden om viktigsakerna och tack mina finaste, tack för att ni alla gör mig så genomglad.
Världens finaste avslutning och en bättre början än jag nånsin kunnat önskat mig.

Det har varit stora förändringar det här året. Värmland. Lovis. Hjärtekross. Estland. Kaffekompositioner. Återupplivningsälv&dansdansdans. Vårdinge. Blåmärken. GladEld. Norge. Bortfall. Hemmalandning. Fläng GbgMalmöSthlm. RiktigJobb och Relationsvirvlingar i massor. Det har varit hårda smällar det här året och galet mycket sjukdomar, men jag tog mig igenom alltihop och ut på andra sidan. Och tänk, ett r i k t i g t jobb har jag hunnit med. Det ät tufft. Jag gör vad jag vill nu. Känn pressen. Ansvaret. Hur läskigt som helst. Haha. Världen ligger för mina fötter. Det är mina möjligheter som ska levas nu.

Lite som varit

2007-11-27T22:27:00.000+01:00

Efter Malmö, 18 nov

Malmö, Malmö. Med torgen, husen, alla fasader. Vackra, vackra fasader att promenera runt med min fina. Buss hem genom nattsvarta kvällssverige. Kanske Småland nu. Eller fortfarande Skåne? En Mp3 med hörlurar som glappar. Barndomsmusik i öronen.

Jag kände i början av veckan att vintern kanske är välkommen i alla fall. Sommaren som jag längtat sönder sprack ju. Jag håller mig flytande. Jag levde massor i helgen och fötterna som bara gick och gick bland samtalen. Det var så bra. Det var så skönt. Vintern är bra. Jag tycker om den. Jag kan leva med mörkret.

Vi badade i havet igår emellan bastubaden i Lugnet. Kändes galet och fint. Och tänk nu har jag en till i mitt liv som verkligen räknas. Jag är så glad att jag valde att åka.

---------------

Efter Sthlm, 25 nov

Om jag skulle springa en sväng på måndag? Djupandas vintern. Inte-så-långt-spring. Kortspring. Avrundningsyoga. Kanske får några minuters dagsljus, skymningsljus. Jag behöver sträckas ut. Behöver varmsvettas mig genom spring.

---

Det var som förra helgen. Finhelgen i Malmö som kom som ett plåster. En present. Men i alla fall. Som förra helgen. En middag, som en släktmiddag kan vara ibland. Där alla är mer intresserade av att prata än att lyssna (eller är det bara jag?). Jag har ofta varit en del av det. Jag vill inte det längre.

Jag åker mycket buss nu. Mycket hitochdit. Nästan för mycket och egentligen för kort stund. Jag får en helg härochdär. Ett par dagar. Långa resor. Ofta hade jag behövt stanna en vecka. Det blir så hattigt. Jag längtar efter att bara vara hemma. Att få längta bort. Längta till. Längta efter att få åka bort. Men jag hinner vara hemma. Den här sidan av julen är det fläng för mig. Det känns behövligt. Viktigt. Efter fys.teatern är det hemmaparkering. För ett tag. Innan storflytten.

Snart hemma nu. Buss genom ett nattsvart kvällssverige. Som vanligt när det är söndag. Förra vintern var det nästan ett liv som förstördes, en av mina som försvann men som är tillbaka nu. Jag har i alla fall inget bälte just nu, jag ska ju av om ett par mil. Så dumt.

Jag idéfilar på julklappsperfektion. Jag kommer ingenstans. Kanske man skulle sluta med julklappar. Eller gå över i nån slags kedja där man bara ger till en person. För att verkligen bli nöjd. Verkligen ge tid. Verkligen göra sitt bästa&speciellt bara för den personen. Eller så ska jag sänka mina krav. Igen.

Har börjat fundera på att klippa av mig håret. Eller kanske bara ena sidan. Dreads är fint men min hårbotten gillar inte det på nåt vis alls. Inte alls skönt heller. Kort är skönt. Kanske dags för det igen.

---------------

Jag vill vara den
som viskar
kärlekssånger
i mitt öra innan
jag somnar.

Den som ropar liv
i bröstet
på mig innan jag vaknar
innan jag saknar
innan jag slaknar.

Den som bäddar in
river upp
kippar
oberäkneligt studsande
i våta pölar.

Sölar ner
och runt inochut
rakt fram
tvärtemot.

Jag vill vara omfamnen
trygghetstryckaren
som tar in
som tar emot
lättar klot-
tunga år
från mina fötter.

---------------

Våren.

2007-11-22T21:05:00.000+01:00

Om det hade varit Elvira
som skulle åka
hade hon slängt ner trosor&strumpor
för en vecka, en extra tröja och en liten kudde i en väska.
Hon hade lagt i ritblocket,
skrivsidorna, improboken, Gullivers Resor och ett tyskt lexikon
i behändig storlek.
Tryckt ner Världens minsta handduk,
en skön tandborste och på sin höjd en deodorant.
Hon hade vänt utochin
på plånboken,
insett att den redan var tom och
på nåder hade hon sen plockat ner
En Mammas Gitarr
(för att Elviras egen
inte är anpassad för vagabondlivet)
i ett fodral med fina märken.

Med musiken i öronen
hade hon dragit på sig dansskorna,
tagit väskan och gitarren
i var sin hand, sen hade hon
traskat ner längs gatan
i Saftssamhället.
Hon hade skrattat åt min oro och mitt vadhändersen.
Hon hade självklarhetslitat till detlösersig och
när hennes plånbok började kännas för tom hade hon
totalcharmat sig som gatumusikant. Elvira hade gått ut i världen,
ut ur inrutat planeringsliv,
ut från röda kedjehuskvarter.
Med brinnande ögon och skakande händer hade Elvira satt sig på bussen till Malmö
och startat med Berlin.

2007-11-10T00:02:00.000+01:00

Varför händer alltid alla skojiga saker på samma gång? Fler val. Ändrade helgplaner igen? Slagsmål eller dans? Pengar, pengar. Men Peppe kommer ju. Han har en mjukare mentalitet än valda delar av sommarens profeter. Det är inte så mycket rysk A knife is a deadly weapon inte så mycket rusa över början. Det är början, det är fight, det är clown, det är lust. Han inspirerade. Sist iaf. Den här gången är jag inte sjuk heller. Och jag fick ju avbryta eldprovet. Fick inte hela dosen som jag skulle haft. Svullen och med andnöd. En andra chans? En nytändning? Ett harjaglusttest inför sommaren?

Men dansen. Och storstan. Och finflickornas nya hem.Vad är lust? Vad är jagbordepassapå? Senast måndag ska jag definitiva januari också. Känns inte självklart, men troligaste troligt. Känns inte helt lust. Men jag är inte i helt lust fas med nåt just nu. Prioritering. Snällhet. Inte strategi.
Jag gör det jag kan nu. För ekonomin. Hela hösten. Fram till jul. Känns bra. Jag är glad för det. Ska bara hitta förhållningssätt nu. För resten. Att vila i. Det ska vara kul. Det ska levas. Men kanske inte allt på den här sidan av vintern. Jag kanske måste spara vissa saker. Vissa pengar. Viss tid. Vissa resor och vissa äventyr. Viss utbildning. Viss utveckling och bejakande. Till ett senare nu. Jag vet inte. Jag behöver sömn. Det styr sig. Jag får se.

I väntan på perspektiv.

2007-11-04T21:38:00.000+01:00

Jovisst, det finns massor av saker som jag skulle vilja åka tillbaka till, som jag vill se igen. Vackerplatser som jag levde på och ibland tröstflydde till. Andades. Det finns människor som det skulle vara kul att träffa igen. Skulle kunna vara. Men det är för tidigt. Nog för nära inpå. (Och dom viktiga träffar jag, kommer jag att träffa ändå.) Gammelsaker men mest Sistatiden-tiden som fortfarande känns infekterad. Sårskorpan är för tunn. Upptäckte det i Norrköping och det är säkert påtagligare på plats. Det är bättre att låta bli. I väntan på perspektiv. Dessutom åker jag hellre dit på våren. Någon vår. Sjön och bäcken känns för kalla nu. För hårda. Jag behöver inte det nu. Jag behöver helt andra saker. Helt andra platser. Helt andra minnen, att mer gladpåminnas om.
Jag har ju bestämt mig. Det ska vara lustbetonat nu. Inte borden och detblirsäkertbraävenomjagintekännerfördetjustnu utan sånt som leder framåt. Eller bara värmer lite mer. Inuti.

Helgen var fin. Jag gillar kyrkogårdspromenader. Även om jag inte kan laga allt som jag skulle vilja så hade vi det bra. Dansen och musiken fläckades lite av trötthetochsegsjukdom men det var ändå rätt att åka dit. Skumt att se honom skutta omkring som en tok och hetsgladdansmana publiken när han suttit där och seriösdiskpratat på husmöten. Men det var fint och jag blev glad.
Idag en bortglömd födelsedag. Typiskt mig och jag skäms. Mysfika och tillbakahittande, fast nytt. Vi finns allt kvar ändå och jag tycker väldigt mycket om dig, Märta. Vi kommer att dansa sönder golven igen.

Flykt som flykt

2007-11-01T20:53:00.000+01:00

Malmö eller Värmland.
Flykt som flykt?
Flyflykt, utflykt, friflykt. Hm..
Jag ligger i en grågrop. Jag tänker inte ligga kvar.
Jag tänker inte ätas upp av dig genom mig.

Berlin. London. Dublin.

Fler spår har lagts till på dansskivan.

Och imorgon är jag frisk
imorgon dansar jag
hela natten.

Elviras dagbok

2007-10-27T13:16:00.000+02:00

Häromdagen såg jag en groda på vägen. Det hade regnet massor och den bara låg där. Stor blöt och grön. Liksom kippandes. Jag har en vän som är rädd för grodor. Hon tycker att dom är studsiga och oberäkneliga. Jag tycker om dom. Grodor är bra djur. Behändig storlek och så där mystiskt mysiga på något vis. Jag la den i min ficka. Min ficka är stor. Det ryms massor i den. Som ett öppet hav. Eller en himmel. Eller en skog som sträcker sig hela vägen från ena änden till den andra. Jag har fullt av saker i min ficka. Det här har jag:

1. Ett rött pennskrin med clownnäsor på

2. En stilig stormhatt

3. En sydväst

4. Tre grankottar

5. En hemlig sten

6. Två kolapapper

7. En repstump

8. Ett gammalt munspel

9. Fyra gitarrsträngar

10. och en groda!

Jag tänkte att ligger den kvar på vägen så kommer det en bil och kör över den. Då skulle den säkert bli ledsen. Den skulle säkert bli så ledsen och platt att den inte ens kunde kippa längre. Jag tänkte att den var säkrare i min ficka. Den skulle kunna fylla stormhatten med vatten och segla runt i mitt pennskrin med kolapappret som segel. Om den skulle få tråkigt menar jag. Men varför skulle den få tråkigt? Den skulle ju sitta i Elviras ficka, den bästa fickan i världen.

Jag brukar dansa. I hemlighet. Naken ute på fälten. Under solrosorna. Jag sjunger högt. Så högt det bara går. Så att alla ska höra. Så att alla ska vakna. Så ingen kan låta bli att lyssna. Jag snurrar runt, runt, tills allt är uppochner och jag faller raklång ner på rygg och skrattar tills molnen slutar virvla runt uppe på himlen. På nätterna bygger jag lövhyddor som jag sover i när dagarna blir för långa. Jag brukar bada i en liten vik. En bortglömd liten vik i en stor djup sjö. Jag ska ta med Grodan dit. Den kan bo vid strandkanten och vi kan bada där tillsammans till våren. Nu är det vinter och jag stickar raggsockor som går ända upp till låren. Jag har redan gjort en mössa som är så lång att jag kan vira den tre varv runt halsen. Den är fin. Och kliar bara lite skönt. Jag sitter i mitt fönster och dricker kaffe med varm mjölk och massor av kanel. Det är frost ute. Men inte tillräckligt tjock för att göra frostänglar. Grodan har flyttat ut ur min ficka. Den bor i en grön pepparkaksburk nu, bland mull och löv och smulor från förra året. Jag har målat ett stort porträtt av Grodan när den seglar runt i pennskrinet i stormhatten i badkaret. Det är fint. Det hänger ovanför köksbordet. Jag ska visa det för alla jag känner när dom kommer hit och dricker glögg i vinter. Dom kommer att bli imponerade och Grodan kommer gilla all uppmärksamhet. Jag håller på att lära den att cykla. På en tenncykel med rött styre. Det går ganska bra. Jag tror att Grodan är en naturlig cykelbegåvning, den har bara aldrig fått chansen att prova förut. Jag tycker att det är bra att jag kom på idén med att lära den cykla. Nu när den inte hade nåt att göra längre. Förut studerade den grekiska. Homeros Iliaden. Jag kan inte grekiska men jag tror att Grodan kan tala det flytande nu. Den säger inte så mycket och jag förstår ju ändå inte grekiska men jag känner det ändå på mig på nåt vis. Hur som helst så tyckte den om Iliaden och när den var färdigläst blev Grodan lite nedstämd. Tills jag kom på cykelidén. Nu är Grodan glad igen. Men vi längtar till våren.

De praktiska facken.

2007-10-24T19:51:00.000+02:00

Det är så lätt så lätt att lägga dem där. Människorna. De små flockdjuren. De placerbara. Kvinnorna. Männen. Barnen. Gamlingarna. Moderaterna. Kommunisterna. Hororna. Torskarna. Överklassen. Polisen. Domarna. Bagarna. Invandrarna. Punkarna. De Ytliga. De Djupa. De Svåra och De Korkade och alla andra frivilliga och ofrivilliga samhällsgrupperingar. Vi lägger dem där tycker jag. På plats. I små fack. Med prydliga etiketter. Etiketter där alla egenskaper är noggrant uppradade. Alla förutsättningar, alla förmågor kartlagda. Vi värnar om våra Stereotyper. Generaliseringar. Antaganden. Etiketter. Stämplar. Sanningar. Låt dem förbli orörda!

Jag blir så trött. De finns där hela tiden, vanemässigt. Facken. Smidigt och enkelt. Slentrian. Strukturerat och lättöverskådligt men ack så fel. Att bemöta folk utifrån antaganden, utifrån fördomar. Utifrån förakt, hat och rädsla. Det är fel. Jag trodde att det var en självklarhet. Vad hände med medmänskligheten? Vad hände med vanligt sunt förnuft? Vad hände med rättvisan?

Var finns det plats för individen. För den människan som inte stämmer överens med den bild vi vill skapa av henne. Hennes sanning, var får den plats, när vi vill gjuta in henne i vår människokarta av betong? Mångfalden och mänskligheten, var inte den på riktigt?

Det klart att den var. Glöm inte. Se den, Var den, Lev den.

Läste söndagens DN. Om Ebba von Sydow och de äckliga strukturerna, formarna som människorna pressas in i. Lägger sig i, lurade av sig själva eller av andra. Tvingas ner i av den värld som skapat dem. En kall och cynisk värld, där kärlek och varma individer inte får plats. Död åt den världen. Död åt facken.
Bana väg för individen.
Lite mer kärlek till varandra tack.

Storebror ser dig

2007-10-15T19:23:00.002+02:00

DN 7 okt 2007

Så var det bara jag igen

2007-10-08T18:12:00.000+02:00

Helgen var så fin. Tack, KB för att vi fick komma! Jag tycker så mycket, så mycket om mina flickor. Mina. Mina fina. Tänk vad den växer ändå, extra familjen. Dom självvalda. Dom man behåller. Det blir så varmt och ombonat. Ok, det är en bit bort men det gör inget för det känns så rätt&bra&hemma när det väl blir.

Det blev mycket diskuterat på hem och ditvägen. Lång biltur. Blixtar från ingenstans och så fortkörningsböter. Antagligen. Så onödigt. Tur att jag har inkomst på gång. Det störde, det var onödigt men det förstörde inget. Det är så trevligt med engagerande bilsamtal. Eller att bara åka ihop på vägen. Man hinner gå igenom så mycket. Särskilt i mörkret. När bilen blir en bubbla, när bara viet finns. I all fall när det är ett så bra vi. Vi tog oss igenom kommunismen, utopier, mellanvägar och förhållningssätt. Cubaresor, avköning&relationer, normer, västerlandsskuld, kaffe och choklad. Kollektiv. Ganska tunga saker men otungt. Jag vill bo i ett hus på landet med mina vänner. Det vore så fint. På landet men nära till stan eller en konstnärskulturell-aktivitetssamlingsplats. Samla dom där. Mina fina. Kanske till hösten. Många kansken till hösten. Men ett hus. Tillsammans. Oh, vad fint.

Jag eldade lite i lördags. Alla var så duktiga och jag ville inte först för jag ville inte duktighetsbevisa mig för någon, definitivt inte för mig själv. Jag vill aldrig mer känna att jag måste duktighetsbevisa mig. Lustkväva mig långsamt. Jag eldade lite i lördags för jag tänkte vafanskärpdig. Det var kul! Jag vill ha min stav.. Den ska komma på posten. Jag vill ha nån som lär mig lite mer. Ska kolla upp eldsjäl. Det kanske finns nån här i närheten där som vill hjälpa mig. Jag sprutade lite. Det kändes inte alls lika svårt som sist, men jag hade lite vin i mig, det var dumt. Egentligen. Övermodande genom vin ihop med eld. Ska nog inte göra det till en vana. Men i alla fall. Eld. Oh, vad jag tycker om eld. Ska skaffa olja. Ska göra en fackla och öva mig i trädgården. Smålysa upp hösten för mig själv i väntan på mer.

Vi kom hem rätt sent igår. Cissela åkte hem nyss. Känner mig lite ensam. Är så glad att hon spontanstannadeöver. Det är så många vägar som öppnar sig hela tiden. Det värmer. Ting. Det kanske vore nåt det. Och tänk om man fick vara med på invigningen i sommar. Bland eld&dans det vore helt fantastiskt. För några år sedan trodde jag inte att jag nånsin skulle få allt det här, den här världen öppnad för mig. Att det fanns en plats som jag kunde börja fylla imigsjälv på riktigt, Det är så häftigt. Jag är så glad för det. Tack.

Jag ska börja jobba imorrn. Äntligen en start på göramigsjälvständigochoberoendearbetet. Jag ska börja göra rätt för mig. Jag ska börja betala av mina skulder. Jag ska börja bidra till hushållet. Jag ska börja göra våren lite mer möjlig. Äntligen. Skönt.

Uppochner, nerochupp.

2007-10-05T00:09:00.000+02:00

Okej. Jag har flyt! Tack, Jesus. Eller mamma, eller kanske jag. Uppochner, nerochupp. Men likväl. Detta måste ändå kallas flyt. Fint.

Kanelbullens dag idag. Jag har bakat sinnessjukt mycket veganbullar. Dom blev groteskt stora. Dom flesta ska åka på knytkalas imorgon och jag ska med. Resten av dom ska skickas till Växjö på en annan galej. Var ute och sprang idag igen. Kändes skönt. Hösten är vacker i år. Jag har kommit på varför jag tycker så mycket om hösten igen. Känns också fint.

Och igår hände det något fantastiskt i min lilla, lilla värld. Det finns så mycket som jag tror att jag inte kan. Eller har fått för mig att jag inte kan. Men igår förstår ni, då kom jag upp i brygga för första gången i mitt liv. TA DAA! Jag kom plötsligt på hur man gjorde och så gjorde jag det och jag blev så fantastiskt glad! Tack! Befäste mina bryggskills idag för att se att det inte var inbillning. Det var det inte. Sen slår jag mina kullerbyttor, som jag obegripligt (t.o.m. för mig) nog är livrädd för, lite då och då och försöker tycka att det är kul. Det är det inte, men jag fortsätter ändå. Det kommer fungera tillslut om jag bara håller på. Stod darrhänt på händer (ja, jag fick hjälp) mot toalettdörren när jag ändå var igång. Det var ännu mer obehagligt och kräver ännu mer övande. Men jag ska inte ge mig. Jag ska komma till den dagen då jag tycker att det är kul, då jag inte är rädd och kanske i bästa fall även behärskar det.

Väldigt blygsamt men ändå rent förskräckligt tufft kom det två låtar flygandes idag också. Jag tror att jag har kommit på mitt sätt där. Okej, att det låter som Säkert kopior rent melodiskt, men det spelar ingen roll. Det är en början och en början som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle komma till. Tänk va, uteochspringerier, gåuppibryggande, låtskriverier och kullbyttsförsök – och det är jag som gör det. Små steg för mänskligheten men erövringar utan dess like för Elviras Kajsa. Amen.

Såg världens finaste klipp på youtube igår. Jag erkänner härmed gladeligen att jag är en youtubenörd. Tänk om man kunde snubbla över ett sånt här kap nånstans och fick välsignelsen att falla för honom. Det kan ju omöjligt bli tråkigt med en man med dylika förmågor.

Två dagar, en bra en mindre bra

2007-10-02T17:52:00.000+02:00

30 september 2007

Det finns så mycket att lägga tiden på. Så mycket man kan fylla med. Drömlistor. Jag ska skriva drömlistor så att jag inte tappar riktningen.
Nu är jag hemma. Prettobloggen dog efter ett samtal om den privata sfären. Men jag kanske låter den födas igen. Jag känner mig större än i somras. Tänk vad mycket som får plats på bara några månader. Så mycket sorg, svek och sjukdom. Så mycket mod, gladhet, vackra möten och nya vägar. Det har varit en fantastisk månad. Hösten reparerar det som skars sönder i sommar. Det finns hopp nu. Så sjukt mycket hopp. Tack, Kefas för alla nya perspektiv. Och tack mina vackra, vackra flickor för allt.

Listor. Jag tycker om listor. Dom kan rädda så mycket. Reda ut och påminna. Var ute och sprang igår. Jag tyckte inte om att springa för ett par månader sen, tyckte inte om kaffe då heller. Min mage tycker inte om mig idag. Men jag gav den vitpepparkorn. Vi kanske blir vänner igen.
Jag saknar borden. Det är sinnessjukt. Eller fint. Jag ska låna den stora salen nån dag. Rulla runt på golvet, för att kroppen ska minnas. Kanske hitta nåt att hoppa över. Jag ska skaffa olja också. Spruta vatten. Kanske elda lite.

Det ska bli jobb nu. Jobb för pengar. Jobb för mer valfrihet. Jobb för mer resor till mina saknade. Jobb för att samla möjligheter i fickan och kanske storresa i vår. Den där jag har pratat om så länge nu. Den där jag skulle bli vuxen på. Det är långt till våren. Men jag har skickat in ansökan för Januari nu. En till hållplats. Jag tycker om såna. Men sen ska jag ut. Kasta mig iväg bara för att se att det går. För att bevisa för mig själv. Det är dags för det nu. Sen får det bli hur stort eller smått det vill. Magplask eller fullträff. Jag lär mig.
------------
2 oktober 2007

Jag vill ju bara lyfta nu. Vara vild och vacker. Hitta flytet. Vila i mig själv. Jag vill hitta den där känslan av att vara rätt. Jag vill hitta den nu. Här precis här. Precis just idag när allt bara känns totalt jävla misslyckat. Energin. Vart tog den vägen? Det bara pyser och jag har huvudvärk. Alla möjligheter då? Alla tusen miljarder möjligheter? Ja, jo jag ser dom. Nästan. Jag kan ana dom. Men hindren då? Dom är större. Nästan lika stora som mina begränsningar. Inbillade? Ja säkert, men väldigt påtagliga.
Det finns så mycket som jag tvivlar på. På mig själv. På kärleken. Man får inte sluta tro på kärleken. Då kan man lika gärna lägga sig ner och dö. Allt är kärlek. Om det inte är rädsla och det är mycket som inte är rädsla. Fantastiskt mycket.
”Om du ser något fint, titta på det” eller hur var det du sa? Du är så klok ibland och ofta lika borttappad som jag.

Jag skrev en låt igår. Jag dissade den. Helt sjukt. Jag skrev en låt! En egen. Min första. Men, nej den var inte tillräckligt bra. Skärp dig för helvete. Sluta va så pretto. Sluta krossa dina egna drömmar innan dom ens hunnit anta form. Sluta var så hård. Släpp ut det som är ditt. Tyck om det, för det är ditt. Så kanske det blir lättare att släppa in det som är andras.

Det finns så mycket som den här kroppen längtar efter att göra, men som jag inte vågar. Eller är det tvärtom. Jag vet inte. Jag slog två kullerbyttor igår. Jag skiter i vad ni tycker. Det var fantastiskt modigt! Jag närmar mig. Egentligen. Små steg, men jag närmar mig. En dag ska jag hitta den där otåligheten och döda honom, bestämt och effektivt.

Bakåtsaknandet då. Efter det som har blivit bättre så här i efterhand. Efter det som faktiskt var så fint och bra eller fantastiskt redan då. Eller det där ömhetslängtandet. Med eller mot alla förvridna tankar av vad som egentligen hände i mig i våras. Tyckte jag verkligen så mycket om honom egentligen (apropå ingenting, död åt egentligen och analysens komplicerande av verkligheten!)? Jag vet inte. Men sak samma. Vad ska jag göra med allt detta?
Var kommer frustrationen ifrån? Allvarligt talat. Jag måste andas emellan. Det här är en så kallad paus. En paus med flyt. Jag har bostad, jag har mat. Jag är jävligt beroende, men jag har jobb på gång, jag har självständighet på gång. Var glad. Skaffa lite tilltro. Det kan inte vara konstant rus. Det kan inte vara konstant fantastsikt.

Jag vill fortfarande amputera analysdelen av min hjärna, koppla bort grubbelfunktionen eller begränsa dess utrymme.
Jag saknar mina vänner. Varför ska ni vara så långt bort? Varför är ni inte här hos mig eller jag hos er? Jag saknar någon som håller om mig. Tittar mig i ögonen och säger att det kommer ordna sig, du kommer att få ordning på dig själv och tillvaron, på ett sånt sätt att jag tror på det.

Dagens låt

2007-07-13T15:51:00.000+02:00

Finns att avlyssna på http://www.myspace.com/ekdahllisa

Hon är inte nåt man får,
hon är nån man ska förtjäna
Du höll henne aldrig högt,
du låg aldrig nere på knäna
Hon är inte nåt man har,
inget att förfoga över
Du sa att hon var så svår /.../
men jag antar att det inte längre
spelar någon roll /.../
För hon förtjänar hela himmelen
Och en mycket bättre man/.../
Du sa att hon var så svår,
rent omöjlig att förstå
Det kan nog tänkas du har rätt,
mellan er två var det så/.../
(För hon förtjänar hela himmelen
Och en mycket bättre man)

2007-07-13T12:13:00.001+02:00

Idag föddes Elviras Strövtåg. Bloggen som ska försöka strunta i om den blir läst av andra eller inte. Den finns i första hand för Kajsas skull, i andra hand Elviras och i tredje deras vänner och förtrogna. Elviras Strövtåg är en liten djurstig som ska trampas bredare tills den blir något att lita på, som man kan hitta tillbaka till. Elviras Strövtåg ska förhindra att man (kanske i första hand Kajsa) irrar bort sig och går vilse ner i mörka kärr, Elviras Strövtåg ska rädda liv.

Här finns inga rätt och fel. Inget för stort eller smått. Ingen prestation eller dömande ögon och röster. Här finns kaos och hysteri, kärlek och harmoni, tvivel och massor av tilltro.

Välkommen.